America

Något tycktes mig fel. Fruktansvärt fel. Min handled värkte å det grövsta under minsta lilla påfrestning. Överansträngning månne?

Bilnyckeln kunde knappt vridas om och vartenda penseldrag på jobbet smärtade som satan. Jag fick lära mig att rengöra mynningen där "nummer två" tilltar sin dagliga flykt med vänster hand och blev smått Alvedon-beroende.

Som klätterjunkie rämnar ens världsbild varje gång en vital kroppsdel sätts ur funktion. Man börjar fundera på back-up planer som kan ersätta ens numero uno favoritsysselsättning. Jag hade redan en planerad flyktplan i bagaget och bestämde mig för att fly landet tidigare än planerat för att återförenas med min käre dam. Just denne dam vistas i New York där hon studerar modefotografi.

Jag kan nu stoltsera som hemmaman i USA och planerar min vardag efter eget bevåg och egna intressen.

Mången man avundas sin näste. Särskilt om denne näste uppnår ett stadium där han lyckas undgå att arbeta under en längre tid. Nöjd över min livssituation så anlände jag till New York och blev obehagligt rastlös några dagar senare. Att arbeta må ta livslusten ur en efter ett tag men avsaknaden utav "påtvingade" dagliga bestyr gör en tokig. Om jag inte minns fel så går Voltaires "Candide" ut på att huvudkaraktärens slutgiltiga lösning på lycka är att arbeta. Jag minns att jag skrattade gått år detta påstående när jag hade läst boken. Så här i efterhand så inser jag dock att just detta påstående förmodligen innehåller en gnutta sanning.

Min rastlöshet botades med arbete. Som de flesta förmodligen vet så kickas man automatiskt ut ur detta Gudsförgätna land så fort man sätter sin fot på arbetsmarknaden utan arbetsvisum. Detta löstes dock genom att jag nu utför så kallat volontärarbete. Detta sker på New Yorks enda ordentliga bouldergym, "Brooklyn Boulders", där min käre vän Garrett Koeppicus arbetar som "route setter". Med ett crew på ungefärliga fyra pers så skruvar de ner och upp problem och leder 9 till 5 varje dag och jag hoppar in de dagar jag känner för det.

Jeremy... Chefen

Utomhusklättringen tycks få vänta. Hösten är på intåg här på andra sidan Atlanten och luftfuktigheten ligger på hundra procent vecka ut och vecka in. Min krackelerade handled till trots så har jag klättrat en del.

Fick en liten guidad tur i Central Park/Rat Rock. Sammanfattning: Väldigt litet område. Mestadels lowballs. Bjuder på en del trevliga rörelser. Se upp för glasskärvor, kondomer och använda sprutor i landningen.

Garrett visade mig dock ett projekt som ingen gått ännu i Rat Rock. Fyra moves. Compression från helvetet. Ser fram emot att jobba på den när jag inte har något bättre för mig.

Central Park har faktiskt ett problem som ser gudomligt ut (om man bortser från avföringen som ligger i landningen). "Jojo Gemini" (helt felstavat förmodligen) V11.

Var även i The Gunks häromdagen. Blev bestört över att inträdesbiljett erfordrades för orimlig summa. Måste vänja mig vid att det här är USA. Här kostar det pengar även om man bara vill gå en runda i skogen.

Extremt fuktigt väder, trasig handled och obefintlig hud hindrade mig från att skicka något nämnvärt. Gjorde moven på en hel del fina grejjer som jag förhoppningsvis kan återvända till när vädret tillåter. Tror att det filmades en del när vi var där.

Nu måste jag göra något annat.

BILDER KOMMER

Klas Leifland - eller - "Klas Leifland"

 Varför började han klättra? - David Jaksch

David "Finskapinnarfingrar" Jaksch hade inget hår. Det går rykten om att han bar keps. Det är dock bara rykten spridda utav mig själv så det är inget jag kan styrka.

David körde Volvo. Det är en sak som är säker. I och med att David var i undre tjugoårsåldern så kan man förmoda att det var en Volvo 240, möjligtvis en 740.

David snusade. Mycket.

Man skulle kunna tro att David var en så kallad Volvo-raggare.

Det var han med största sannolikhet också.

Något hände på vägen. David tröttnade på sitt smått dekadenta leverne. Håret började växa ut (kepsen kastades i soptunnan), Volvon skrotades och snuset svaldes.

För helt plötsligt var han en man med en dröm.

Efter att ha sett en affisch på någon klättrande individ bestigandes en tusen meter hög vägg (minns inte vilken) så började en tanke gro i Davis huvud.

"Kan han så kan jag"

David började således med den smått töntiga "extremsporten" klättring. Inte för att vinna prestige i ögonen på andra samhällets individer. Inte för att han en gång i tiden hamnade snett och utgjorde en liten del utav det avvikande beteendet kallat "Volvoraggare" för att därefter försöka återvända till en norm. Inte för att han motsatte sig det smått pinsamma beteendet som styrketränande tokdårar uppvisar dagligen framför det lokala gymets spegel för att därmed försöka hitta en träningsform som uteslöt just sådant beteende. Inte för att han ville visa upp sitt nya snusfria, hårprydda, Volvo-lösa jag för fnittrande kvinnoansamlingar.

Nej.

För "Kan han så kan jag".

Moonwall

David har inte klättrat någon Big-Wall ännu. Drömmen har fört honom så pass långt som till bouldering, och på senare tid viss repklättring, modell kortare turer. Innan höstens start så fick han för sig att bygga en Moonwall vilket ledde till att mina fingrar slets ner så pass mycket att jag inte kunnat klättra ordentligt på några veckor (plus att min visum-ansökan till Förenta Staterna höll på att gå i stöpet när ambassadfolket bryskt bad om fingeravtryck, fingeravtryck som inte existerade).

Klas Leifland

Jag är tillbaka i de småländska skogarna. Mina fingrar har återfått någon slags mänsklig form. Idag fick jag sällskap utav Per Martinsson, en man tärd utav det fördärv som kommer med sommaren. Målet var ett projekt som jag jobbat på några tillfällen över sommaren men som jag inte riktigt fått ihop.

Idag gick det dock relativt smidigt. Per, utbildad sjukgymnast, tejpade ihop min förstörda handled och hejade upp mig för någon utav de finaste problemen jag haft äran att få klättra detta år.

"Klas Leifland"

Graden kan diskuteras. Att ha jobbat på ett problem under halvtaskiga förhållanden för att därefter återvända under bättre förhållanden och skicka åbäket på bara några få försök gör en minst sagt förvirrad. Det kändes hårt när jag jobbade moven idag, enkelt när den skickades, och hårt igen när det skulle fotas. Nåväl. 8A eller 7C+... Ett jefligt trevligt problem döpt efter en jefligt trevlig kille (som inte har en aning om vart gränsen går).

"Klas Leifland"